Vågar man bo på hotell?

Eller konstigheter på hotell-del I.

Det där med hotellvistelse kan vara svårt förvirrande ibland, i synnerhet för den icke helt vana resenären eller de som är lite äldre. Men jag får erkänna att själv också stöter på patrull ibland,
i synnerhet när det gäller ljussystemet och duscharna.

Det är ytterst sällan man får nycklar idag, istället får man ju ett litet kort som man skall klura ut hur man får in den där mässingsblänkande låsanordningen.
Ibland skall kortet faktiskt inte in, det skall hållas i en viss vinkel gentemot låset och så får det en magisk kontakt vilket medför ett klickande ljud och dörren går upp.
När gästen väl lyckats ta sig in återstår problematiken med strömmen. Det lilla plastkortet skall ned eller in i en eller annan plastficka på insidan annars går inte elen igång. När kortet är på plats där är det ytterst sällan knappar på självaste lamporna man skall trycka på, nej det sitter en panel vid sängen som de flesta tror är en klockradio. Vid detta laget har man missat halva eftermiddagen i storstaden bara för att man har problem att installera sig på rummet.

Det är alltså inte helt lätt att installera sig. När man efter fullt sjå ändå lyckats, då står en bell boy och väntar med bagaget utanför dörren. Den servicen är man inte heller van vid som svensk. Vad skall man då ge honom? Inga småpengar i handen. Iväg går man för att lyckas växla till sig småpengar. Men det är ingen på hotellet som vill växla.- Sorry sir, you have to buy something. Först efter att ha inhandlat en svindyr Toblerone kan man ge bell boyen hans dricks.

När man sen skall gå in för att duscha är det som regel ett badkar med en dusch som väntar, inte en duschkamin. I badet finns ett glashalt golv med eller utan handtag, fast ibland med halkmatta där man skall hoppa in och ställa sig. Sen är det då en eller annan manick som det skall vridas på för att det skall komma vatten.
Det räcker sällan att öppna kranen.

Hur ofta kommer inte folk ned till receptionen och säger att duschen är paj?
Då har de först gått in i duschen, avklädda, sen klätt på sig för att vänta in housekeeping. Housekeeping kommer inte, och när de väl kommer har de med sig en rulle toa papper som de trodde gästen ville ha. Tekniker och missförstån,ned i lobbyn. Ja,efter många om och men, ett enkelt vrid och vattnet forsar.
Vill man då ha varmt vatten kan det i tillägg dock vara en speciell vetenskap att få till det. Öppna först varmvattnet. Vrid sedan på kallvattnet. OBS, skolla dig inte. Det är inte hotellets ansvar.
Det något tunna draperiet skyddar inte toalett golvet från den ström av vatten som forsar från duschen. Snart är den lilla handduksliknande mattan plaskvåt. Halkar man inte i duschen riskerar man definitivt att halka på stengolvet.

Väl ute i rummet igen inser man hur kall luftkonditioneringen är. Halvnaken skall man lyckas fiblla till den så man inte fryser ihjäl.

Medan man klär sig har man slagit på tvn, men inte sett att den senaste Stallone filmen gått igång. Det var betal tv man hade konfirmerat. Det blev ett dyrt bakgrundsljud med Rambos hårda kulor mot onda nordkoreaner.

Så blir man törstig, hämtar sig en flaska vatten. Det stod ju att två flaskor var gratis. När man öppnat flarran ser man att det står Evian på den,Imported from France. Aj,,snabbt går man igenom listan över minibaren. Två glasflaskor med vatten, complimentary. Platsflaskor från Frankrike 300 baht styck..aj…igen.

Nå, skall jag då få betala en förmögenhet för importerat vatten, då kan jag likaväl ta med glasflaskorna. Ännu ett aj, receptionisten löper efter. Glasflaskorna kostar tio baht att ta med sig.
Sen hade man visst ätit två påsar chips som man aldrig ens sett på rummet. Efter en lång diskussion och flera underskrifter går hotellet med på att det var den föregående gästen som tagit dem och att man själv aldrig fått några chips från början.



Så har vi den smarte gästen, som i vart fall tror att man är smart. Han dricker upp ölen och ersätter dem nästa dag med egna öl inköpta på närmaste supermarket. Långnäsa igen, hotellet hade stämplat sin öl. Försök inte och blås oss du. Det blir x antal hundra baht till.

När man skall på sightseeing så vill man inte bära sina värdesaker med sig. Man öppnar således safetyboxen, knappar in kod efter instruktioner. Ingenting händer. Batteriet slut. Ok, får låsa in det i receptionen. Efter 100 svåra år och otåligt stampande där någon skall växla,någon checka ut, någon checka in..får man svaret att sorry vi har ingen säkerhetsbox härnere. Det finns på rummet. Upp igen, och till sist kommer housekeeping som ringer en tekniker som fixar ett batteri.

Efter alla denna high tech (där man ju även numer på vissa lyxhotell kan chatta via tvn mellan rummen) så uppstår en helt ny tendens är att resenären tror att det finns central elektronisk utcheckning. -Vad? Har ni inte checkat ut frågar man? Nej, det trodde vi att du (guiden gjorde åt oss)gjorde.
En del hotell kräver också förnämlig ersättning för förlorade nyckelkort, andra bryr sig inte.

Att övernatta på hotell kan vara svårare än man tror. Kanske bäst att ta fram husvagnen?

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, hotell, resor,