Varför är teakblad så stora?
Fragment av tankar, en tidig thailändsk” vintermorgon”….
Mae Hong Son, en gång ett läger där Lannakungarna av Chiang Mai tjudrade elefanter.
En gång ägde en teakrush rum i Nordthailand. En gång var detta en del av den södra sidenvägen. En gång var det bakvägen för handeln in i Kina.
Under mig biter sig en mok talee fast. Mok talee är en som en dimma som ser ut som ett hav. Den slickar de låga, kuperade, och mjuka bergen.
Jag står på Doi Kung Mu´s berg. Det påstås ha varit Kung Mu som grundade Mae Hong Son och man kan se en otrolig soluppgång härifrån. Solen kan man bara titta emot när den som en blodapelsin tar sig upp emellan huvudet och brösten på den gravida kvinnan som berget liknar.
Med lite manlig fantasi ser förresten nästan alla thailändska berg ut som gravida kvinnor.
Blodapelsinen blir snabbt rödare och rödare, snart är den för stark att se på. Österns sol var nog min första kärlek till Asien. Jag kommer ihåg tidiga mornar på en halvtaskig damcykel i en taiwanesisk by. Bland betelpalmer och stirrande kineser väntade jag på att den skulle hängas upp där på himlen som en röd kinesisk lykta.
Dimman härifrån ser annars ut som ett vitt täcke, den lägger sig över guldglittrande shantempel, gamla teakhus och fula vita betongkåkar.
Ibland delar dimman upp sig i tre lager. Det är detta som är Mae Hong Son.
Det är de tre dimmornas dalgång.
Hade man inte vetat bättre kunde man nästan tro att det skulle snöa. Den fantasin kan man lätt få förstärkt av thailändarnas lätt överdimensionerade vinterkläder. En morgon då det är 12 plus grader ser de flesta ut som om de skulle på polarexpedition.
På gatorna samlar munkarna in mat. Saffransgult, brunt och en del vinrött lyser mellan husen. Bangkokturisterna skämmer bort munkarna med stora påsar med kött och färgglada sötsaker. En del av munkarna ser ut som om de under åren fått lite för mycket av det goda. Alla klarar inte att bära de goda turisternas försök till tambon(meritgivning). Visserligen är det en god träning, både i att träna upp sin generositet och sen så är det en smula meditativt att lämna över gåvorna.
Men när munkarna får tömma sina skålar i flakbilar utanför marknaden för att sedan gå en ny vända. Då känns det märkligt.
En laotisk morgon får munkarna bara lite klister ris från folks händer.
I Thailand öser man över de få munkarna hela måltider, komplett med dessert och allt.
Man kan fråga sig om det är enligt principen, att ju mer jag ger desto fler pluspoäng på karmakontot?
Eller är det fördomsfullt och bara förenklat västerländskt att jag tänker så?
Det är bara inte helt enkelt att skymta det gyllene lagom i det hela.
När jag vaknade i morse såg jag ut genom en öppen balkongdörr( som jag glömt att stänga i går natt), nedanför den vet jag att det finns en klarblå och kall pool. Genom den öppna dörren såg jag bara inramningen, kronorna av gigantiska tectonia grandis d v s teakträd.
De stora bladen som skiftat färg med årstiden faller tungt ned i vattnet och släpper med ett lätt ljud.
Hotellet som jag bor på heter förresten Imperial Tara.
Det är ett hotell som avviker lite från den thailändska ”masterplanen” över hur hotell skall se ut. De lyckas med rustika trägolv, vackra trappräcken, staket och med klassiska träsniderier från gamla teakrötter i en öppen lobby, ge en personlig touch till hotellet.
En personlig känsla som många andra fyrstjärniga betongklumpar saknar.
Det nu 18 åriga hotellet har visserligen reducerats från fem till tre stjärnor(säkert p g a ålder). Men den personliga känslan gör att jag ger det en fyra ändå.Här finns en familjär känsla och en del i personalen har varit här sedan hotellet öppnade. Det är leendets hotell. Här är man inte trött på turister.
Det är sedan en fröjd att sitta i morgondimman och äta Thailands bästa ostomelett.
Luften är lite sval ,men kaffet är varmt och det sänder sin egen flerstrimmiga röksignal upp som för att bevisa denna värme. För vem vet jag inte.
Från poolen kommer samtidigt ett märkligt os som går rakt in i det skyddande krontaket av teakblad.
Teak släpper liksom bokträd igenom solen, men thailändarna har antagligen planterat träden här runt poolen, för att turisterna som badar skall slippa bli alltför bruna.
Det kan man kalla en miss i kulturförståelsen- skugga är knappast vad europeiska soldyrkare suktar efter.
Thailändarna klarar sig utan bränna men inte utan teak.
Så beroende är thailändarna av teak, att man tillsammans med kineserna hjälper militärregimen i Burma att fullständigt utarma de sista stora teakskogarna i världen. Regimen i Burma verkar förhålla sig totalt likgiltig inför det faktum att kineser och thailändare befriar dem från denna enorma resurs.
Klockan tickar för diktaturen. Det spelar ingen roll för generalerna vad som händer med landet. Deras tid är ute, förr eller senare.
Kineser och thailändare skövlade sina egna länder först. Nu är de särskilt upptagna av att hjälpa Tatmadaw(juntan) göra det samma i grannlandet. I Thailand växer dock nya teakskogar fram. Eller skall vi kalla dem plantager? Hade jag planterat ett enda träd i min trädgård, måste jag be det thailändska kungliga skogsdepartementet om lov att få hugga ned det. Den egna teakens vara eller icke vara, tar man plötsligt på allvar.
Thailändare älskar sin teak, på samma sätt som kineserna prisar sin bambu.
En olja i teaken gör att byggmaterialet blir ointressant för många skadedjur.
Vintertid skiftar träden färg, de otroliga bladen är gröna, blir sen gula och till sist
torrt bruna. När de ligger på marken är de större än tallrikar.
Men varför är teakblad så stora? Vad är naturens svar på detta? Naturen brukar ha sina svar. Vad vi vet är ju att de sitter två och på stammen, de kan bli 30 centimeter långa och att man kan framställa ett rött färgämne från dem.
Träden växer upp till fyra gånger snabbare än en svensk gran och uppbringar ett större värde. Kanske är det teak man skall satsa på? Teakplantager? Läste någonstans att teak ökar i värde med ca 6% om året. Frugan talar dock hela tiden om en artikel hon läste en gång. Den var om en thailändsk mans livsverk som försvann i ett enda snabbt svep.
När teaken han planterat var klar till att huggas så kom tjuvarna. De hann före! Skall man behöva taggtråd och vakter i 20-30 år?
Kanske har frugan rätt. Vi skall satsa på något annat istället.
På resorna till Mae Hong Son brukade vi använda teakträden som någon slags riktlinje för hur högt Mae Hong Son låg. Teaken påstås inte trivas över 900 meter. Därför kunde inte Mae Hong Son ligga högre.
Överallt står det teakträd. Påståendet om teakträdens höjdtrivsel stämmer dock inte.
På Doi Kung berget växer teaken på 1300 meters höjd och i Mae Aw, byn som älskar Thailand. I byn med före detta opiumodlande Koumintang soldaterna, där växer teaken på 1200 meters höjd. Men ok, där går kanske gränsen, ungefär…
Det var med viss besvikelse jag konstaterade att Mae Hong Son ligger lägre än självaste Chiang Mai. Vid eftertanke blir inte stan mindre exotisk för det. Den är inbäddad i tropiska kullar, klädda i en gyllene dräkt av teak och omgivningarna är kryddade med ett potpurri av diverse olika minoritetsfolk. Här finns; shan folk, lahu, hmong lisu, koumintang, karener långhalsade padunger/kayan. Mitt genom allt klistrar sig Pai floden fast som ett brunt rep. Ibland tycker jag att den ser ut som en blodigel.
Gränsen mellan Thailand och Burma präglas av mångfald och spänning.
Detta är en del av den gyllene triangeln. I Thailand har man dock länge försökt göra om den gyllene triangeln till en turistattraktion. Den påstås vara ett geografiskt treriksrös i Chiang Rai provinsen vid Mekong. Andra vet bättre. Det finns fortfarande en lukrativ men smutsig handel med allt från droger, människor, till juveler, vapen och teak som gör Thailands gränstrakter till en gyllene triangel.
CIA´s tolk och allierade, drogbaronen, fältherren och den självutnämnde frihetskämpen Khun Sa dog i höstas förra året, men hans arvtagare har varit många sedan han kapitulerade till den burmesiska juntan på 90-talet. Svarta pengar från heroin, och numer amfetamin kommer att fortsätta att byta ägare under en oöverskådlig framtid.
Teakskogarna kommer att fortsätta försvinna till det att juntan kapas av från makten och korruptionen dras upp med rötterna. De mytomspunna skogar som författaren Somerset Maugham talade om och reste igenom finns kanske snart inte mer.
Frågan kvarstår,
– Varför är teakblad så stora?
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Mae Hong Son, teak, Khun Sa, Burma, Kina, resor, Asien
Mae Hong Son, en gång ett läger där Lannakungarna av Chiang Mai tjudrade elefanter.
En gång ägde en teakrush rum i Nordthailand. En gång var detta en del av den södra sidenvägen. En gång var det bakvägen för handeln in i Kina.
Under mig biter sig en mok talee fast. Mok talee är en som en dimma som ser ut som ett hav. Den slickar de låga, kuperade, och mjuka bergen.
Jag står på Doi Kung Mu´s berg. Det påstås ha varit Kung Mu som grundade Mae Hong Son och man kan se en otrolig soluppgång härifrån. Solen kan man bara titta emot när den som en blodapelsin tar sig upp emellan huvudet och brösten på den gravida kvinnan som berget liknar.
Med lite manlig fantasi ser förresten nästan alla thailändska berg ut som gravida kvinnor.
Blodapelsinen blir snabbt rödare och rödare, snart är den för stark att se på. Österns sol var nog min första kärlek till Asien. Jag kommer ihåg tidiga mornar på en halvtaskig damcykel i en taiwanesisk by. Bland betelpalmer och stirrande kineser väntade jag på att den skulle hängas upp där på himlen som en röd kinesisk lykta.
Dimman härifrån ser annars ut som ett vitt täcke, den lägger sig över guldglittrande shantempel, gamla teakhus och fula vita betongkåkar.
Ibland delar dimman upp sig i tre lager. Det är detta som är Mae Hong Son.
Det är de tre dimmornas dalgång.
Hade man inte vetat bättre kunde man nästan tro att det skulle snöa. Den fantasin kan man lätt få förstärkt av thailändarnas lätt överdimensionerade vinterkläder. En morgon då det är 12 plus grader ser de flesta ut som om de skulle på polarexpedition.
På gatorna samlar munkarna in mat. Saffransgult, brunt och en del vinrött lyser mellan husen. Bangkokturisterna skämmer bort munkarna med stora påsar med kött och färgglada sötsaker. En del av munkarna ser ut som om de under åren fått lite för mycket av det goda. Alla klarar inte att bära de goda turisternas försök till tambon(meritgivning). Visserligen är det en god träning, både i att träna upp sin generositet och sen så är det en smula meditativt att lämna över gåvorna.
Men när munkarna får tömma sina skålar i flakbilar utanför marknaden för att sedan gå en ny vända. Då känns det märkligt.
En laotisk morgon får munkarna bara lite klister ris från folks händer.
I Thailand öser man över de få munkarna hela måltider, komplett med dessert och allt.
Man kan fråga sig om det är enligt principen, att ju mer jag ger desto fler pluspoäng på karmakontot?
Eller är det fördomsfullt och bara förenklat västerländskt att jag tänker så?
Det är bara inte helt enkelt att skymta det gyllene lagom i det hela.
När jag vaknade i morse såg jag ut genom en öppen balkongdörr( som jag glömt att stänga i går natt), nedanför den vet jag att det finns en klarblå och kall pool. Genom den öppna dörren såg jag bara inramningen, kronorna av gigantiska tectonia grandis d v s teakträd.
De stora bladen som skiftat färg med årstiden faller tungt ned i vattnet och släpper med ett lätt ljud.
Hotellet som jag bor på heter förresten Imperial Tara.
Det är ett hotell som avviker lite från den thailändska ”masterplanen” över hur hotell skall se ut. De lyckas med rustika trägolv, vackra trappräcken, staket och med klassiska träsniderier från gamla teakrötter i en öppen lobby, ge en personlig touch till hotellet.
En personlig känsla som många andra fyrstjärniga betongklumpar saknar.
Det nu 18 åriga hotellet har visserligen reducerats från fem till tre stjärnor(säkert p g a ålder). Men den personliga känslan gör att jag ger det en fyra ändå.Här finns en familjär känsla och en del i personalen har varit här sedan hotellet öppnade. Det är leendets hotell. Här är man inte trött på turister.
Det är sedan en fröjd att sitta i morgondimman och äta Thailands bästa ostomelett.
Luften är lite sval ,men kaffet är varmt och det sänder sin egen flerstrimmiga röksignal upp som för att bevisa denna värme. För vem vet jag inte.
Från poolen kommer samtidigt ett märkligt os som går rakt in i det skyddande krontaket av teakblad.
Teak släpper liksom bokträd igenom solen, men thailändarna har antagligen planterat träden här runt poolen, för att turisterna som badar skall slippa bli alltför bruna.
Det kan man kalla en miss i kulturförståelsen- skugga är knappast vad europeiska soldyrkare suktar efter.
Thailändarna klarar sig utan bränna men inte utan teak.
Så beroende är thailändarna av teak, att man tillsammans med kineserna hjälper militärregimen i Burma att fullständigt utarma de sista stora teakskogarna i världen. Regimen i Burma verkar förhålla sig totalt likgiltig inför det faktum att kineser och thailändare befriar dem från denna enorma resurs.
Klockan tickar för diktaturen. Det spelar ingen roll för generalerna vad som händer med landet. Deras tid är ute, förr eller senare.
Kineser och thailändare skövlade sina egna länder först. Nu är de särskilt upptagna av att hjälpa Tatmadaw(juntan) göra det samma i grannlandet. I Thailand växer dock nya teakskogar fram. Eller skall vi kalla dem plantager? Hade jag planterat ett enda träd i min trädgård, måste jag be det thailändska kungliga skogsdepartementet om lov att få hugga ned det. Den egna teakens vara eller icke vara, tar man plötsligt på allvar.
Thailändare älskar sin teak, på samma sätt som kineserna prisar sin bambu.
En olja i teaken gör att byggmaterialet blir ointressant för många skadedjur.
Vintertid skiftar träden färg, de otroliga bladen är gröna, blir sen gula och till sist
torrt bruna. När de ligger på marken är de större än tallrikar.
Men varför är teakblad så stora? Vad är naturens svar på detta? Naturen brukar ha sina svar. Vad vi vet är ju att de sitter två och på stammen, de kan bli 30 centimeter långa och att man kan framställa ett rött färgämne från dem.
Träden växer upp till fyra gånger snabbare än en svensk gran och uppbringar ett större värde. Kanske är det teak man skall satsa på? Teakplantager? Läste någonstans att teak ökar i värde med ca 6% om året. Frugan talar dock hela tiden om en artikel hon läste en gång. Den var om en thailändsk mans livsverk som försvann i ett enda snabbt svep.
När teaken han planterat var klar till att huggas så kom tjuvarna. De hann före! Skall man behöva taggtråd och vakter i 20-30 år?
Kanske har frugan rätt. Vi skall satsa på något annat istället.
På resorna till Mae Hong Son brukade vi använda teakträden som någon slags riktlinje för hur högt Mae Hong Son låg. Teaken påstås inte trivas över 900 meter. Därför kunde inte Mae Hong Son ligga högre.
Överallt står det teakträd. Påståendet om teakträdens höjdtrivsel stämmer dock inte.
På Doi Kung berget växer teaken på 1300 meters höjd och i Mae Aw, byn som älskar Thailand. I byn med före detta opiumodlande Koumintang soldaterna, där växer teaken på 1200 meters höjd. Men ok, där går kanske gränsen, ungefär…
Det var med viss besvikelse jag konstaterade att Mae Hong Son ligger lägre än självaste Chiang Mai. Vid eftertanke blir inte stan mindre exotisk för det. Den är inbäddad i tropiska kullar, klädda i en gyllene dräkt av teak och omgivningarna är kryddade med ett potpurri av diverse olika minoritetsfolk. Här finns; shan folk, lahu, hmong lisu, koumintang, karener långhalsade padunger/kayan. Mitt genom allt klistrar sig Pai floden fast som ett brunt rep. Ibland tycker jag att den ser ut som en blodigel.
Gränsen mellan Thailand och Burma präglas av mångfald och spänning.
Detta är en del av den gyllene triangeln. I Thailand har man dock länge försökt göra om den gyllene triangeln till en turistattraktion. Den påstås vara ett geografiskt treriksrös i Chiang Rai provinsen vid Mekong. Andra vet bättre. Det finns fortfarande en lukrativ men smutsig handel med allt från droger, människor, till juveler, vapen och teak som gör Thailands gränstrakter till en gyllene triangel.
CIA´s tolk och allierade, drogbaronen, fältherren och den självutnämnde frihetskämpen Khun Sa dog i höstas förra året, men hans arvtagare har varit många sedan han kapitulerade till den burmesiska juntan på 90-talet. Svarta pengar från heroin, och numer amfetamin kommer att fortsätta att byta ägare under en oöverskådlig framtid.
Teakskogarna kommer att fortsätta försvinna till det att juntan kapas av från makten och korruptionen dras upp med rötterna. De mytomspunna skogar som författaren Somerset Maugham talade om och reste igenom finns kanske snart inte mer.
Frågan kvarstår,
– Varför är teakblad så stora?
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Mae Hong Son, teak, Khun Sa, Burma, Kina, resor, Asien
Inlägg
0 comments:
Skicka en kommentar