Guilins risnudlar

Något som alltid får mig att längta till Guilin är stadens underbara risnudlar. Vräk i jordnötter, en del biff, chili och lite lök så smakar det mumma.
Jag håller den thailändska maten högre än den kinesiska på de flesta områden men thailändska nudlar, "quittio" bleknar i jämförelse med de kinesiska motsvarigheterna.
Här skall man glida in på ett 24 timmars sunkigt gatukök och frossa i en skål för två till tre kronor. Dont forget it!

Maffiametoder vid terrakottaarmén

Terrakottaarmén i Xian är ett världsarv sen 1987. Det är skrämmande att se att en sån här fantastisk attraktion, öppen för hela världen, måste finna sig i att det lokala provinsiella ledarskapet tvingar turisterna att gå en halv timmas extra promenad ut från området för att de vill tvinga in oss i ett nytt shoppingcenter.
Jag och min grupp utövade civil olydnad, vi kröp under det uppspända röda repet och tog oss in i parken dvs samma väg vi kom. Sen betalade jag som vanligt för elbilarna att köra oss till den stora parkeringsplatsen.
De kinesiska lokala guiderna blev samtidigt påhoppade av de vakter som ställts ut enligt värsta maffiametod för att bevaka att ingen verkligen kryper under det där repet. Det är helt sanslöst att de bara kan med att göra så här!?
Oss kunde de inte stoppa 37 skandinaver som bara såg gringa och oförstående ut men mot kineserna var de obehagliga.
Tänk en varm sommmardag 45 grader varmt, flera äldre gäster som har svårt och gå och så måste de promenera en halvtimma i onödan på grund av detta jävla köpcenter.
Vet inte var jag kan klaga någonstans men klaga vill jag.

Muren, ny bok om Kinas historia

I nära tre tusen år har den stått där, den kinesiska muren, som är ett av världens mest berömda byggnadsverk. Men det som i dag är en populär turistattraktion har en dramatisk och blodig historia.
Muren har fungerat som en maktdemonstration, en markering från en civilisation som varit mån om att dra en tydlig linje mellan sig själv och "barbarerna" utanför.
På senare år har muren kommit att symbolisera Kinas nationalism, landets beslutsamhet att stå emot påverkan och influenser från omvärlden.
Men hur framgångsrik har muren varit, och vad var dess egentliga syfte?

Välskrivet och kunnigt berättar Cambridge-historikern Julia Lovell Kinas historia genom murens historia. Oundgänglig läsning för alla som vill förstå Kina - dess folk, dess förflutna och dess framtid.

Så beskrivs denna nya bok på bokus...har längat efter översättningen. Hoppas att den har något nytt att komma med.

Krisen 1997 och självmord i Thailand

Skrev om självmord i Kina härommånaden. Så kom jag på att jag inte riktigt var klar över hur det var i Thailand.

Kommer ihåg att man talde om självmord i samband med den ekonomiska krisen 1997, att en del hoppade från höghusen.

Sen hör man om en del tragiska faranger som ursäkta uttrycket knullar upp sina sista pengar. Någon tragisk typ som lämnar hemlandet och bestämmer sig för att ha så mycket sex man kan för de sista pengarna och sen hoppar från en balkong.
Rent statiskt så fann jag följande info på nätet att Thailand gått från en sjunkande självmordskurva på 80-talet till en ökande på 90-talet och att det i början av 2000 talet varit värre än någonsin. Norra Thailand var värre än södra, delvis kanske relaterat till droger. 2003 hade man en frekvens av 20 självmord per 100 000 invånare i norr.

3-4 % av befolkningen ansågs deprimerade och i de fall folk tog sitt liv var det liksom i Kina mycket på grund av kraftiga sociala och strukturella förändringar. Männen hänger sig och kvinnorna tar gift.Någon som kan utveckla ämnet så vore jag tacksam?

Thailand har ju också höga nivåer av sk "domestic violence" samt ond bråd död inom äktenskapet.

Chiang Mai har en ny internationell terminal

Chiang Mai har öppnat sin nya internationella flygplatsterminal, fler incheckningsdiskar, större avresehall och dågivetvis mer taxfree.
Denna veckan checkar man fortfarande in i den gamla hallen men avresan sker från den nya. Nästa vecka flyttar incheckningen också. Det kommer skapa det utrymme som inrikes behöver i den gamla hallen.

Jag är tillbaka på Suvarnabhumi, idag för att flyga till Beijng. Tack vare långhelgen är det fullt på flyget. Så en positiv överraskning var uppgraderingen till Royal Silk.
Thai håller en hög servicenivå när det gäller den här biten. Har man guldkort blir man riktigt ofta uppgraderad.
Blev lite förvånad dock, de checkade pass och det hela i Chiang Mai. Nu satt det en vresig gubbe i transit och kastade runt dokumenten och såg mycket tveksam ut angående mitt passfoto jämfört med dagens Per. Aldrig träffat en vresigare tullgubbe i detta land.
Det verkar som allt krångel på Suvarnabhumi börjar ta sig såna här uttryck nu. På vägen till Chiang Mai häromdagen råkade jag till och med ut för ett gatebyte.
Under 10 års konstant flygande i Thailand har jag aldrig varit med om det förut. Det är inte så allvarligt ju men personalen visste inte heller om det utan envisades surt med att jag inte kunde läsa mitt boardingkort och ville skicka mig tillbaka till där jag kom ifrån. AC1, nu var det B1.

Thais nya lounge i internatioanl är ok men folk klagar här också, över för få sittplatser. För få uttag till datorer osv.
Jag reagerar bara på att Thai Airways inte kan lämna "puff stadiet". Curry puff, chicken puff, tuna puff,danish. Allt är smördegsbakat. Håller väl i flera veckor.


Jag tror jag börjar bli klar med det här flygplatsskrivandet nu.

Uppföljning Suvarnabhumi

Ny fräsch liten terminal i Siam Reap. Rent och prydligt och större utrýmme i incheckningshallen. Precis vad de behövde.

Nu när jag flög visade det sig att flera olika bolag inte har kontrakt med varandra på Suvarnabhumi, så där man tidigare kunde checka in bagage hela vägen kan man nu få problem. PG och TG exempelvis, dvs Bangkok Airways samt Thai Airways. CNX, jag menar Chiang Mai är ju en internationell flygplats. Normalt checkar jag mitt bagage hela vägen dit och går igenom tullen där. Idag var jag tvungen att gå igenom tullen i Bkk, ta rulltrappan upp två våningar till Thai på våning fyra för att checka in i domestic. Sen att det är väntelista på varenda flyg pg långhelg är inget jag kan skylla på Suvarnabhumi eller något flygbolag.Det var min glömska och dåliga planering som tvingade mig att vänta 5 timmar extra och köpa den enda business class biljetten som fanns kvar (den enda platsen som fanns kvar på alla flyg hela dagen).

Nu kan jag istället sitta i loungen och fortsätta klaga. En mycket märklig detalj och som ser rätt kul ut är hur alla affärsmän ligger och krälar på golvet och in under stolarna för att hitta uttaget för att sätta in sladden till sina laptops.
De har alltså placerat dem under stolarna!!

Gick dock snabbt genom passkontroll och bagaget var inte heller sent.

Hade jag inte läst om hur underbar denna flygplats var hade det inte varit så illa. Så nu har jag sänkt era förväntningar så ni kommer säkert tycka att det är riktigt bra när ni skall flyga härifrån.

Suvarnabhumi igen

Häromdagen lämnade jag Thailand för Kambodja via Suvarnabhumi, de hade inga kameror vid passkontrollen ännu. Man slank igenom fort. Det är dock långt till gate, därför rekomenderar Thai Airways incheckning 3 timmar före avresa.Just pga det ska ta 45 minuter att gå till utgången. Hmm, så illa var det inte. De är nog lite oroliga i början.
Jag tycker dock fortfarande att detta projekt,dvs ny flygplats som väl diskuterats i 30 år kunde man gjort något mer av när det finns så storstilade och "smarta" flygplatser i Hong Kong och Singapore.
Suvarnabhumi ser läcker ut utifrån och på kvällen med blått ljus. Inne är det något av en trist betongbunker, långa korridorer och lågt tak. Det sista antar jag för att spara energi. Kan va klokt men rent estetiskt och arkitektoniskt skapar det en klaustrofobisk känsla och givetvis drunkar flygplatsen i samma gamla taxfree som på Don Muang. Inte i närheten av utbudet i Hong Kong och Singapore.
När solen ligger på genom det klara glaset blir det varmt och när det inte är sol är denna flygplats kallare än Don Muang. Golven ekar dessutom av högklackade thailändska skor.
Vid ankomst till Suvarnabhumi får man ta rulltrappan ned, eller en åka i en stackars hiss för att komma till taxameter taxiområdet.
Det går, men ändå. Det är smalt och trångt när man kommer ut och så krångla sig ned en våning till taxistånden. Rätt taskigt skyltat är det också.
Taxin till dit jag normalt skall, dvs runt Victory Monument tog lika lång tid eller gick tom lite snabbare än från Don Muang tack vare den upphöjda expressvägen.
Kostnaden för resan ca 300 baht.Chauffören hade väntat två timmar på en körning.
En del flygbolag som Nok Air och Air Asia har bett om att få flytta tillbaka till Don Muang som det nu ännu inte verkar helt klart vad det skall bli av.
En sista ting som kan vara irriterande är hur informationen om flighter blinkar förbi snabbt i alla möjliga olika färger, detsamma med bagage bands infon.
Det är som börskurserna på Wall Street.
Är jag en gnällspik? Finns det inte angelägnare ting att ta upp? Jo, det gör det men anser ändå att Suvarnabhumi, i förhållande till hur många flyg Bangkok tar emot och vad man kanske hade drömt om(men knappt vågat hoppats på) knappast har infriats i vart fall. En modern men i jämförelse med huvudkonkurrenternas flygplatser helt klart sämre flygplats. Ser fram emot den nya drakliknande terminalen i svart och rött i Beijing.

Jajavarman den VII och Angkor

Jajavarman VII(den segerike bevararen), han är den store återupprättaren av Angkor riket och låter bygga sin huvudstad Angkor Thom under 1100-talets slut.

Här är en kort introduktion till Jajavarman VII, den kan du ha nytta av om du besöker Angkor Thom och Bayon.


Jajavarman den VII kröntes 1181, så väldigt mycket om hans liv före det att han blev kung vet vi inte något om, då historierna går isär.
Han gifte sig två gånger.
Först gifte han sig med en yngre kvinna( yngre systern i en familj)
sedan gifte han om sig med den äldre systern, då den yngre dött av oron av JVII skulle dö i krig.
Kanske JVII var kusin till Surijavarman II, möjligen var han en högt uppsatt ämbetsmän eller präst vid Yasovarmans hov. Mellan 1166-1177 verkar han i vart fall levt utanför Angkor.

Innan JVII blev kung så studerade han l mahayana buddism.Han ville integrera buddistiska idéer med vad det innebar att vara kung i Kambodja.
JVII skulle inte komma att se sig själv som en hinduisk gudoms främsta följare utan han kom att bygga ett samhälle baserat på buddistisk lära och buddistiskt meritskapande.
Folk var inte längre ingredienser av en kungs storhet utan snarare objekt för hans övervälmande medlidande och medkänsla.

JVII bröt alltså med den gamla hinduiska traditionen men ville snarare innefatta den i sitt styre än att avskaffa den.

JVII verkar ha spenderat en del tid i Champa på 1160-talet. Vad han gjorde där är oklart? Troligen var han på något sätt i onåd med khmer riket.

Det är dock svårt att veta varför Champa invaderade Angkor 1177 men det var hur som helst detta som sedan formade JVII regim.

Var JVII var 1177 vet vi inte heller? Han verkar inte ha varit delaktig i invasionen på något sätt. 1178 när chamerna kom igen skall han dock ha varit drivande i försöken att köra ut dem.
Cham kungen dog i detta slag, om det var khmer kungen eller JVII som dödade honom vet vi inte heller.

När JVII återvände till Angkor fann han staden i svält och misär och full med kriminalitet.
Efter att han krönts till kung 1181 kom han att forma riket med sin personlighet som ingen annan kung gjort tidigare.

Med buddismen kunde han befria sitt rike och sina undersåtar från lidande.
Han byggde vägar kanske för att ge ett snabbt svar på problemet med uppror och invasioner, samtidigt kunde dessa vägar ses som ett bevis för att han hjälpte folket på ett buddistiskt sätt.
Han skall ha lidit spirituellt från sina undersåtars smärta mer än från sin egen smärta och satte igång ett massivt program med just vägbyggande, reservoarer, vilostationer och tempel.
Ingen Angkor kung byggde så mycket för att med religiösa meriter befria sina undersåtar från smärta. Han gjorde slut på de lokala tillgångarna av sandsten och arbetena var ofta mindre vackra och rent utav slarviga i förhållande till tidigare khmer tempel.
Enligt inskriptioner mobiliserades hundratusentals människor för att bygga allt detta och befria dem från smärta!!
Belöningen kommer i nästa liv.

Varför arbetet utfördes med sådan hastighet diskuteras än idag. Kanske för att Jajavarman redan när han tog över makten var en gammal man (runt 60) år.
Han hade bråttom att få dem klara.

Kanske var programmet någon slags botgöring för gamla synder?
Jajavarman lyckades återupprätta khmer riket också militärt, man erhöll tribut från Thailand från Laos och från Champa liksom att han hade en kontakt med Kina dit han själv sände tribut.
Det finns tre nivåer i skapandet av ikonografi och arkitektur för khmer kungarna:
1. Arbeten för allmänheten vägar odyl.
2. Tempel för att ära föräldrar
3. Sin egen tempelpyramid

JVII avvek till viss del från detta, med sitt massiva byggande av sjukhus samt vilostationer var 16: e kilometer utmed vägarna. Det fanns 57 av dessa till Champas huvudstad och 17 till Phimai.


JVII´s tempel.
Det första av dem är Ta Promh , byggdes år 1186 som hedrade JVII´s mamma genom Prajnaparamita, visdomens gudinna metaforiskt sett som modern för alla buddhor.
Kort sagt Jajavarman den VII s mamma kom att ses som modern till alla buddhor.
Nästa tempel var Preah Khan (det heliga svärdet) byggt på en plats där en gång Chamerna besegrades. Templet dedikerades 1191 och hyser en staty av Jajavarmans far som skall likna Avolekisvara boddhisatvan också en symbol för medlidande. När visheten gifter sig med medlidandet får vi upplysningen och Buddha. De två templen kan möjligen läsas tillsammans med Bayon där just Buddha figuren för upplysningen fanns.

Från Ta Phrom kan vi se hur sofistikerad byråkratin blivit:
” Det finns här 400 män, 18 höga präster, 2740 andra präster, 2232 assistenter, inkluderandes 615 kvinnliga dansare, en total av 12,640 personer, inkluderande de som får stanna. I tillägg är det 66625 män och kvinnor som utför tjänster åt gudarna, vilket gör 79,265 personer inkluderande burmeser,chamer osv.”

Likaså är de personer vid Preah Khan som skulle sörja för ris och mat över 100,000 till antalet och kommer från mer än 5300 byar.
Templen är också bevis för religiös synkretism i högsta grad.
Så byggdes ett tempel i Jajatataka kallat Neak Pón dedikerat också det till Avolekisvara medan ön skulle likna en mytologisk sjö i Himalaya helig för buddister.
Möjligen förvarades kunglig regalia i templet som sedan blev krigsbyte till Ayuttaya och vidare till Burma när Ayuttaya föll.
JVII bidrog också med tillägg till Phimai samt Preah Khan liksom Bantei Chmar i nordvästra Kambodja.
Folk samlades till stadskärnorna och JVII satsade på en kontrollerad, urbaniserad byråkratisk stat
Nytt för denna tid var statyer av jättar på bron utanför Angkor Thom liksom flerhövdade torn samt de kompakta stenmurarna utanför Angkor Thom.
Bayon stod i centrum,.Bayon betyder förfädernas yantra och en yantra är en jättelik geometrisk pyramid.

Möjligen förkunnar också JVII huvudstad segern över hinduismen och chamerna.
För khmererna väntade den ”nya” religionen, buddhismen.

Bayon skiljer sig avsevärt då templet har dekorationer från dagligt liv snarare än Ramayana.
Betyder det att han vill visa att alla undersåtar är räddade av ”medlidandet”?
I slutet av JVII styre försvinner inskriptioner och även en ”tystnad” i byggandet sker.
Låg JVII själv bakom denna tystnad?

Theravadabuddismens intåg och ersättande av mahayana är 1200-talets stora händelse i Kambodja, var det en massprotest mot JVII och hans megalomani? Var det en gradvis (halvsekellång) process tack vare fler mon och thai missionärer som var theravada buddister och nu inriktade sig mot den vanliga människan och inte kungliga guda -kulter?

Vad som är klart är att det dåligt dokumenterade slutet av 1200-talet borde ha innehållit stora religiösa och politiska ändringar.
Väldigt lite finns sagt om JVII`s regim på slutet och lika lite vet vi om Indravarman II s regim(han som kom efter JVII).

En del av Bayons dekorationer är ofärdiga. Det spekuleras i om JVII dog i spetälska Kungen dog runt 1220. Efter detta började Angkor tappa makt och riket krympte.
Nya självständiga kungadömen uppstod i Thailand och Laos.
Under 1400-talets första hälft invaderades Angkor av thairiket Ayuttaya och otaliga konstskatter och över 20 000 slavar fördes med till den nya stormakten i regionen.
En del av dessa skatter hamnade sedermera i Burma då Ayuttaya plundrades av burmeserna 1767.





Här blickar ett av kungens 216 ansikten ned på oss. Han såg sig själv som medlidandets boddhisattva. Hans medlidande sändes ut i alla väderstreck som solstrålar till alla rikets hörn.


Andra bloggar om: Kambodja, Jajavarman VII, historia, Angkor, Bayon, Siam Reap

Den runkande apan

Angkor Wat imponerar på sina besökare, men idag stal en liten långsvansad makak showen. Efter att ha fått lössen bortplockade från ryggen av sin hona, ställde han sig givakt och drog några hårda schyssta drag i snorren inför de vilt jublande koreanerna. Snacka om att showa på rätt plats. Jag hade bara mobilen med och hann inte dokumentera den onanerande apan framför Angkor Wat. Tog dock en bild på lössplockandet publicerar den senare.

Here it is the loessplockande..

Angelinas Jolies "Tombraidercoctail" på det Röda Pianot-nattliv i Siam Reap

Alla vet väl att Angelina Jolie i gestalt av Laura Craft springer runt i Ta Phrom(templet med kapok träden och stryparfikusarna som ser ut ungefär som Angkor gjorde när man fann det ,(byggt av Jajavarman den VII 1186) ,i filmen Tombraider.
Hon är också hedersmedborgare i Kambodja och har adopterat härifrån.

På restaurangen Red Piano i Siam Reap håller coctailen Tombraider, som närmast kan liknas vid en blandning av limejuice och mohitos på att växa fram som en mindre konkurrent till Raffles Singapore Sling eller Nic Leasons Bankbreaker.
Den är riktigt frisk och god den där drinken. Kan förstå varför Angelina efter varma Angkor besök satt och hinkade såna..

På vägen hem till hotellet konfronterades vi igen av baksidan av Kambodja. Vi förföljdes av några gatubarn som tiggde och tjatade, ena sekunden skulle de sälja och nästa skulle de slå oss för att vi inte handlade.Det var tre små flickor.
Så street smart, så duktiga på engelska, så rappa i käften..i de lägena är det bara surt att man inte kan rädda hela världen själv.Jag blir alltid gripen av dem och vill egentligen deras bästa. Samtidigt vill man bara fly för det blir så himla jobbigt efter tio minuter. Köper man av en,skall man köpa av alla. Sen börjar det om igen. Dessvärre blir man rätt härdad till sist.

Andra bloggar om: Kambodja, Angelina Jolie, The Red Piano, Siam Reap

Nu slipper jag vara farang ett par dagar skall bara slappna av och vara..

barang istället. Jo så kallar man utlänningar i Kambodja. Kommer ju från samma språkliga bakgrund. I nordöstra Thailand får man heta bakksida som är den lokala dialekten för just farang och i Laos är farang enbart fransmän, där är man istället en chaw tang daw (med stigande ton), säg fel där och du har ordet rymdvarelse istället.
I Vietnam kallar de mig tei(som jag inte minns exakt varför), i Japan gai jin som väl egentligen är en smula nedsättande och i Kina...laowai, gamle utlänning, eller waigworen eller dabidz dvs stornäsa. Man kan också få äran att kallas för utländskt spöke eller djävul.

Ja listan kan göras lång för vad man får heta här i regionen. Om du läser detta, vad säger de i Korea Annie?

Laos och Sunes bageri

Laos flagga visar soluppgången över Mekong, och blomman är frangipani. Landets nationalblomma.
Laos Aviation har det hela på stjärten.

Laos är något så egendomligt som en starkt präglad buddhistisk nation, fast styrd av ett kommunistparti som dock tagit bort ordet socialism ur partiprogrammet.
Det är bara så enastående otroligt. Jag menar att det finns något sådant överhuvudtaget. Ett kommunistparti som tagit bort socialism ur partiprogrammet och där de flesta partimedlemmar är öppet religiösa!!
Trehundra meter ovanför havsnivån, beläget utmed Mekong, och med frodiga, gröna kuperade berg i bakgrunden, ligger Laos gamla huvudstad Luang Prabang.
Om man tar Gulins magiska kalkstenslandskap, kryddar det med thailändska tempel och fransk småstadsarkitektur får man en idé om hur denna gamla laotiska kungastad ser ut.
Luang Prabang har gjort ett sådant intryck på sina besökare att Unesco inte kunde undgå att göra hela staden till ett världsarv. Detta skedde 1995.
Luang Prabang är en stad där man cyklar eller går runt och njuter av en lokal tillbakalutad atmosfär.
Det har klankats på vissa resemagasins journalister som använder termen ”mysig kolonialism” om Luang Prabang.
Det låter lite bisarrt det får jag vara enig om. Men faktum är ju att inte allt av det koloniala arvet behöver vara negativt. Den arkitektur man ser här är präglad av Napoleon III´s belle epoqué, utan att vara gräsligt monumental ,och istället blandad med skön laotisk arkitektur. Detta är hela anledningen till att Luang Prabang finns på världsarvslistan. Jag kan därför förstå termen ”mysig kolonialism” när jag är i Luang Prabang.
En enda huvudgata och ett par trevliga sidogator och är det inte gamla franska villor man faller för så är det den laotiska tempelprakten, eller naturen med sina berg och mäktiga Mekong.
Så kommer vi till ett något udda inslag i denna miljö.
Mitt i denna idyll av natur och arkitektonisk charm finns The Skandinavian Bakery.
Filialen i Luang Prabang har inte samma utbud som i Vientiane men man kan göra beställningar och få tårtor,semlor och vetebullar lika goda som Bernads eller Napoleons kondis i Jönköping. Jag beställde tio kanelbullar som nu är tryggt infrusna i vår frys och väntar på att värmas upp(alla utom två som är i iglufsade redan). Filialen i Luang Prabang öppnade 1998 och i Vientiane öppnade det hela redan 1994 om jag inte finns fel?
När jag var på väg till Laos första gången 1999 såg jag reklamskyltar för detta bageri redan utanför Udon Thani. Det har blivit kult ,och kopierat som alla framgångshistorier. Överallt i Luang Prabang växer konditorier fram nu.
Bagaren som öppnade det hela heter Sune. Hans son har också öppnat ett ”swedish pizza place” i Vientiane nu. Denna Sune har en gedigen konditor utbildning och har kommit en lång väg från Söderköping, via Kalifornien, Tanzania tills det att hans fru blev erbjuden jobb på svenska ambassaden i Laos. Ryktet spred sig om mannens kunskaper och voila!! Ett konditori blev det.
Sune Wissmar har 30 anställda i Vientiane och ett tiotal i Luang Prabang.
När jag var där 1999 träffade jag aldrig Sune, däremot en ung söt laotiska i en blågul laotisk folkdräkt som stolt poserade med skylten som förkunnade ”att här finns färska semlor”. Om jag inte minns fel var hon i vart fall då på något sätt involverad med Sunes son. Men jag kan missta mig.
Jag träffade heller aldrig Sune när han hjälpte Eva Olofsson, årets kvinna i Sverige för några år sedan, att starta upp ett svenskt bageri i Chiang Rai.
Hon har ju gjort ett enastående arbete uppe i Chiang Rai för att rädda undan bergstamsbarn från prostitution och droger.
Jag har dock träffat alla de söta små flickorna på detta bageri i Chiang Rai som bakar Akkabullar och dammsugare. Det närmsta Sune jag kom i Chiang Rai var en blandras hund som man döpt till Sune för att hedra bagaren.
Jag var riktigt nära att prata med Sune för något år sedan dock.
Jag satt på flyget från Arlanda till Bangkok och bakom mig var ett jäkla liv rent ut sagt.
Två gubbar som festade till rätt hårt och jag tänkte, oh nej..det är två såna där. Nybörjare, charterturister!!
Ja såna som vill sitta och supa på flyget. Har aldrig fattat poängen med att sitta tankad ombord på en flygmaskin i 9 timmar. Det krävdes inte den minsta ansträngning för att höra herrarnas samtal. Efter en kort tid visade sig det att den ena av dem minsann var Sune, bagaren i Laos. Först vart jag exalterad och ville gå bak och hylla och smöra denna man. Men så tog jag förnuftet till fånga.
Jag tänkte det här får vänta, jag pallar inte. Nyss vart du ju rätt irriterad på dessa två och deras minst sagt högljudda diskussion om alla Thailands fördelar och alla Sveriges nackdelar.
Åh vad säger man, ehh. Hej jag heter…och jag har ätit dina bullar i Vientiane!!? Det blir för fånigt.
Satte istället på hörlurarna och dök in i musik och film. Det tog rätt lång tid innan legendaren och hans kamrat snarkade in.
Det personliga mötet med den legendariske Sune får vänta på sig.
Tills vidare njuter jag av hans underbara kakor och mackor varje gång jag är i Laos.
Så tycker ni, varför är det så himla speciellt med ett svenskt kafe i Laos?
Det finns ju köttbullsrestauranger på varenda spansk ö.
Betänk så att Laos är rätt isolerat. Det är ett av världens fattigaste länder.
Här finns knappt farbara vägar, ingen tillverkningsindustri utom lite textil,
ingen kust och ingen järnväg. Shoppar gör laotierna i Thailand.
Men här finns Sunes bageri. Mot den bakgrunden är det onekligen något alldeles extra…Ta en titt förbi fontänen i Vientiane nästa gång. Jag lovar det är värt det.

Burdett om Khao San Rd

Det här stället är faktiskt så bisarrt att det knappt är Krung Thep alls. Thailändare kommer ofta själva hit som turister, för att glo och döma.Här går farangs ofta i par,flickor och pojkar,mycket yngre än klientelet på Nana plaza. De är ungdomar på sitt sabbatsår mellan skolan och universitetet, eller mellan universitetet och verkligheten. Kaosan tillhandahåller det billigaste logiet i stan, en säng i en sovsal för några dollar natten,i förhållanden som till och med jag skulle finna eländiga. Här dör aldrig känslan av party-party-party,inte ens tidigt på morgonen. Gatan kantas av stånd som säljer piratkopierade dvd-och cd-skivor och videokassetter och resehandböcker om Sydostasien,stånd med varm mat,stånd med allt möjligt skräp,sandalstånd och t-shirt stånd.Mellan stånden och kaféerna finns knappt plats att gå;turister med massiva ryggsäckar vänder och vrider på sig för att komma fram efter att nyss ha anlänt med någon långflygning från Europa eller Amerika,och de söker det allra billigiste logiet de kan hitta,i hopp om att få tillgångarna att räcka till hela semestern,kanske så länge som ett år. Kommer ni ihåg scenerna från Bladerunner? Mitt folk lärde sig snabbt att tillverka balinesiska masker,kambodjanska skulpturer,marionetter från Burma,batik från Indonesien- till och med australiska didgeridoos. Man kan växla pengar,sticka hål på och smycka sin kropp var man vill,spela bongotrummor,titta på en videorulle eller kolla sin e-post. Det är mycket långt till Thailand.

Husguden, John Burdett om Khao San RD i Bangkok 8

Khao San rd har hunnit med att gå och bli lite hippt, om det just är för att thailändare vill komma hit och se det exotiska eller hur det började vet jag inte?
Jag bodde själv där tre nätter för 12 år sedan. Ville vara nära en plats där man sände Sveriges matcher i fotbolls VM live. Den ena Khao San backpackern hade värre historier än den andra att berätta. Det var inte helt sunt för min Thailands bild den gången!
Som tar var modifierades bilden av thailändska vänner och boendet på gästhus där folk som arbetade i Thailand bodde.(Fanns ett guesthouse bakom nationalbiblioteket, vet ej om det finns kvar)
Detta var dock före internetkafeernas tid, att hitta en tre dagar gammal Aftonbladet var en superhit!
Inte ens gatuköken på Khao San är dock särskilt genuina. Smaken är anpassad så den skall passa budgetresenären. Det gör maten billig men knappast god.
Apropå att glo och döma, samma fenomen har uppstått om Pattaya och Phuket. Man åker till Pattaya för att se den exotiska sexturismen eller till Phuket för att se farang galningarna gå halvnakna i solen dagtid. Kanske får man se en farang kvinna sola topless? Min lärare på AUA berättade en gång att det var huvudorsaken till att hon åkte till Phuket, för att få se något exotiskt. Komma nära en verklighet som inte var så thailändsk. Har man inte råd att åka utomlands får man väl åka till Phuket.
I Thailand badar man med kläderna på och i solnedgången! Man fasar helt enkelt för att bli brun. En weekend vid havet handlar istället om att spela kort och äta fisk och skaldjur.

Skall tillägga att jag inte har något emot Phuket, det är en perfekt plats för barnfamiljer med underbara stränder. Perfekt semestermiljö.
Backpacking är inte heller något jag vänder mig emot i princip, det beror mer på hur man reser. Det gäller dock att ta ett visst ansvar, avigsidan och det negativa är att vissa aldrig förstår eller respekterar kulturen man åker till.
Hoppas verkligen inte att jag får se ”stenhöga”,hippieklädda australiensare sparkas ut från kungliga palatset i Luang Prabang denna gång.
När allt skall göras billigast möjligt råkar man dessutom ofta ut för de värsta av de värsta i landet som försöker slussa en från en backpackermiljö till en annan.
Tar man sig utanför de här träsken öppnar sig en annan verklighet.

Hell of a smell, but taste of paradise

Frukten som luktar helvete men smakar paradis-
Durian är frukten framför andra i Sydostasien

Mig veterligen finns ingen annan frukt än durian som är klassad som ett vapen i Thailand.Straffet som utfärdas i händelse av ett angrepp med durian frukten är baserat på hur många taggmärken som inflikats på kroppen.
När de kinesiska triaderna hade en intern uppgörelse på den malaysiska ön Penang i slutet av 1800-talet hade deras vapen redan beslagtagit av polisen, som tillhygge använde man istället denna enorma frukt som med sina taggar liknar en medeltida stridsklubba.

Redan namnet durian, som f ö är ett malaysiskt ord för tagg låter som något farligt.
Det latinska namnet är Duria Zibethinus och zibethinus i sin tur kommer från italienskans zibetto, som betyder stark lukt.

Folken i Sydostasiens länder älskar frukten för dess krämiga, saftiga, smakrika fruktkött, vars konsistens kan liknas lite vid avokado men vad den egentligen smakar är ett mindre mysterium. Konsten är att hitta en durian som inte lurar dig. Det finns arter och varianter som antyder mycket kött inuti men som mest består av skal.
Bengt Jönsson beskriver i sin bok Gagnväxter, från 1919, durian på följande sätt: ”smak af majsmjöl, rutten ost, nektariner, stötta nötter, ananas, gammal sherry, tjock grädde, aprikos, en fläkt av vitlök-allt hopblandat i ett. Den är hvarken söt,sur eller saftig, men man märker ej dess brister; den är kort sagdt fullkomlig ”.
Lennart Engstrand och Marie Widén tilläger i sin bok Frukter från Främmande länder att man kan säga att ;”sammanfattningsvis kan sägas att köttet har krämig konsistens ,som påminner om tjock, gräddfylld vaniljekräm smaksatt med torr sherry, mogen fransk camenbert, nötter, vitlök, rutten gul lök, ananas och andra doftande frukter samt med en tillsatts av gammalt tilltäppt avlopp.

Skall man vara rättvis mot denna fantastiska frukt får man väl faktiskt säga att den smakar just durian. Apelsin smakar ju apelsin och äpple smakar väl äpple?
Kärleken till den kolesterollika paradisfrukten kan kanske dock med tanke på stanken dock liknas närmast till den kärlek som vissa av oss känner till gröna och blåa mögelostar.

Durianträdet som tillhör kapoksläktet av träd kan växa sig 30 meter högt och det var troligen en gång elefanter eller orangutanger som lärde oss människor att öppna trädets frukter. De tre till fyra kilo tunga frukterna med sina vassa taggar medför onekligen en viss fara om de skulle falla och man själv står nedanför trädet. Den lokala visdomen hos malajer, thailändare, khmerer och andra sydostasiater säger även att det är riskfyllt att inta durian i samband med alkohol drickande.
Frukten är numer tillgänglig året runt men den är som billigast i april-maj månad
(i vart fall i Thailand). Skulle man som turist inte stöta på frukten på fruktmarknaden är det i vart fall helt säkert att man utanför hotellens dörrar ser skyltar som med bild och text förkunnar, No Durians!





Additional..
Enligt en anekdot skall en svensk politiker i Singapore med uppdrag att försvara minoritetsfolkens rättigheter blivit vansinnig då han såg att durianer inte var välkomna in på hotellen i Singapore. Stackarn visste inte att det var en frukt och gjorde fullständigt bort sig under ett föredrag där han kritiserade Singapore för diskriminering av durianer.
Min kommentar, den bästa durian jag någonsin smakat kom från södra Kambodja. Liten frukt men massor av kött i.

Soldater i terrakottahären on the run

Det var inte så längesedan en tysk konststuderande smög sig ned i terrakottarmen. Han arresterades, men vad man inte märkte var att den här liraren samtidigt lämnade sin plats. Han var trött att stå där nere i leran och trängas med de andra.
Nu är han en känd modedocka i Xian. 2200 år har gått men han håller än.

Dagen efter match

Å så härligt det är att vara hemma, påtar i trädgården, hänger tvätt och handlar mat.
Jag gör helt enkelt såna saker som vanliga människor gör. Det där är både härligt och kul. Livet i resväskan har sina fördelar men en av de klara nackdelarna är att inte få sova i egen säng och att ständigt packa upp och ned sina prylar.
Allt som hör ett vanligt liv till förefaller skönt och tom lite exotiskt. Vi är ute och tittar på kök. Jag kan inte ens minnas när jag bodde i ett rum eller en lägenhet med kök senast. Skall bli ljuvligt att få laga mat igen.
Igår natt misslyckades jag få in någon kanal som sände Sverige-Spanien.(Lyckades bara höra P4 i 15 minuter).
Fick som vanligt se en tråkig Englands match och som alltid så imponerade de inte. Makedonien hade rätt kul på Old Trafford och Svennis kan gott njuta lite skadeglatt åt den engelska pressen som återigen efter tre –fyra matcher utropat sitt landslag till världens bästa.
Skulle vilja läsa The Sun idag!
Jag vet inte varför jag tycker så illa om England som landslag. Tror att det bottnar i att de flesta asiater, i synnerhet alla thailändare håller på dem. Minns hur vi i ett kompisgäng stod och hånade David Beckham och co i nationalstation i Bangkok under VM 2002.
Varenda thailändare därinne plus några töntiga engelsmän trodde på allvar att de kunde slå Sverige. Den enda backup vi hade var några japanska brudar som var kära i Anders Svenssons snedlugg. Frun satt o tittade generat ned i godispåsen och trodde att vi skulle få stryk när som helst.
Det där var ett härligt VM i vart fall. Det var mer drag i Thailand än i värdnationen Japan där alla bara glor på baseboll. Jag var på plats och det var nästan omöjligt att hitta pubar som sände fotboll. Under matcherna var det drag men mellan matchdagar, nej rätt dött. Därför var det så befriande att komma tillbaka till Thailand den gången.
Minns även några vilda dagar under EM 1992 i Sverige då de skotska fansen bodde i Jönköping. Vi fick lära oss rätt många hata England sånger de dagarna. Varenda skotsk kilt i Jönköping höll på Sverige i mötet mot England.
Thailändare är dock bara så tråkiga och förutsägbara när det gäller fotboll, håller aldrig på ”the underdog ”,eftersom de spelat bort sina sista baht(efter whiskyinköpen) på favoritnationen.
Säkert många som blev några baht fattigare igår då, när Sverige slog Spanien.
Undrar om det påverkar polisen på gatan idag?
De är rätt ökända för att samla in extra mutor för trafikbrott dagar då man förlorat mycket pengar på spel.
Faktum är att det verkar ha blivit bättre nu. Polisen i Chiang Mai verkar mest stoppa ungdomar utan hjälm.
Har ett tight program framöver, lutar åt en kort vända till Luang Prabang kommande vecka, åter till Chiang Mai och sedan via Bangkok till Phnom Penh och Siam Reap.
Skall sedan tillbaka till Chiang Mai för en dag innan två nya veckor i Kina följer.

Åter i Thailand efter kuppen

Var det Suvarnabhumi eller militärkuppen som fick Thai Airways personal att le lite extra på flyget till Bangkok? Eller var det bara jag som var alltför van vid kineser och hade glömt att thailändare faktiskt ler en hel del?

Nej, jag tror att de log mer än vanligt, servicenivån var riktigt hög. Kunde det således bero på att man ville visa att allt var som vanligt trots statskuppen eller var det oron att vi passagerare skulle få ett riktigt dåligt mottagande på Suvarnabhumi.

Jag kommer aldrig att få reda på detta, men när jag stod på flygplatsen i den kuppade ledarens hemstad var jag ensam i International. Jag hade gått igenom transit på Suvarnabhumi och landat i Chiang Mai tillsammans med en massa amerikanska judar som alla skulle ha kosher meals ombord på den skumpiga och turbulenta flygresan som jag likaväl lyckades att sova bort.

Den stackars passkontrollanten satt och hoppades på att någon skulle komma och denna någon var undertecknad. Vid bagagebandet var det bara jag och utan bagage. Thai Airways damen började ropa att jag fick nog göra en pir rapport. Den enda väskan som skulle genom transit från Peking-Bangkok-Chiang Mai var bortslarvad. Nu var jag inte så orolig. De kunde gott få skicka den. Slapp ju i vart fall som Orient Thais koreanska turister vänta fem timmar på sitt bagage.

Min enda tanke gick till det lilla paketet med ädelost som låg i resväskan. Hur den skulle påverka det övriga bagaget i resväskan i den tropiska värmen. Kanske kunde den nya juntans generaler få för sig att jag smugglade biologiska vapen i något desperat försök som Farang Rak Thai(Farang älskar thai) att försöka återupprätta den kuppade ledaren.

Nej, så kom den blå slitna väskan med alla klistermärken åkande på bagagebandet.
Den stackars tullaren som nu hade bråttom hem till fru och barn, eller kanske till sin mia noi(lillhustru) ,ropade på håll. –You,you anything to declare!?
Jag skakade på huvudet, ville skona honom både osten och gamla underkläder.
Jag kom sent omsider ut och flygplatsen låg nästan i mörker, alla taxistånd var stängda.

Jahopp, så var man då strandad på Chiang Mai international med ett rätt kraftigt tilltagande regn utanför. Som tur var stod där en stackars silverfärgad Toyota kvar, taxichauffören satt i telefon. Jag hörde att det var något angående morgondagens utflykt.
Vad han hette vet jag inte, men som vanligt var chauffören rätt pratsam.
Han babblade på om fusket och korruptionen rörande Suvarnabhumi, att den egentligen inte skulle fått öppna ännu. Den var ju inte klar. Han själv var totalt anti korruption och hade varit militärpolis i Bangkok för 26 år sedan. Han stod inte ut sa han. Han hatade korruptionen. Detta kunde bli intressant.

Skulle jag för andra gången träffa en taxichaufför i Chiang Mai som då också var emot Thaksin.(Den första borde inte räknas eftersom han var tuk tuk chaffis och egentligen från Lopburi och han hade personligen skjutit Thaksin sa han, om någon betalt rätt pris). Detta är något annat, en person från Chiang Mai som inte gillar korruptionen på Suvarnabhumi. Jag testade lite försiktigt om vad han tyckte om den nya civila, militära premiärministern. Han verkade ok förstod jag på svaret. Sen svängde ämnet över till att han tyckte synd om thailändare som alltid får stå ut med skitledare som bara bryr sig om pengar. Själv jagade han inte dessa pengar, vad har du med dig när du dör frågade han? Bättre att dela med sig till de fattiga.
Så kom det. -Precis som Thaksin. Even rich, even corrupt, han brydde sig minsann om småfolket. -Titta här så vevade han med sin mobil. Tre baht att ringa bara, tack vare Thaksin. Blir jag sjuk går jag till sjukhuset för 30 baht. Thaksin, han brydde sig sa han igen.Sen svängde ämnet över till varför utlänningar gillar att pussas mun mot mun.

Jag vet visserligen att thailändare liksom mongoler gärna sniffkysser på kinden men att de inte skulle gilla att pussas mun mot mun har jag aldrig fått bekräftat. Bara att de inte gör det lika öppet som i Europa. -You, have thai wife? –Yes,sa jag. Black and white, black and white sa han nu. Jag drog till med cappuchino eftersom jag vet att thailändare gillar den typen av humor. Hade jag varit på lite mer faranghumör kunde jag valt att ta illa upp men eftersom jag vet att de som regel inte menar något illa utan håller på så med varandra också så tog jag det hela på rätt sätt. Annars låter det rätt rasistiskt ibland.
Det var rätt skönt att kliva ur taxin och underbart att se lilla frun igen.

Det enda som jag hitintills har märkt av statskuppen är att allt är business as usual och att man kanske ler lite extra för att man inte vill förlora turisterna. Sen är det intressant om det finns bubbel under ytan. Vad skall hända med alla frusna projekt i Chiang Mai nu när sonen är förlorad till London?
Thai Rak Thai är en död hund och lössen lämnar pälsen .Vad skall de nu hitta och smaska på? På en punkt verkar jag fått rätt. Utan Thaksin, inget Thai Rak Thai.

Shangri La på fel plats

Jag känner mig en smula trött och utarbetad efter de tre veckorna i Kina.
Inspirationen och glöden för nya inlägg finns inte där riktigt ännu.
Tänker successivt publicera lite gamla ungdomssynder. Här är en kort reseberättelse från Yunnan februari 2001. Har det verkligen gått fem och ett halvt år?


Så skulle man behöva sätta ord på en del upplevelser igen. Jag försökte när jag reste runt i Yunnan för en månad sedan, men kanske var intrycken bara för många för att det skulle komma något vettigt ut ur det hela.
I Kunming dök tyskarna Jörg och Klaus upp på flygplatsen, minsann hade de inte rest i Asien i 20 år och var sist i Yunnan för sex år sedan. Nu skulle de hela vägen västerut till Tibet. Den här resan började med att Jörg nästan arresterades för att han fotograferade Klaus i ankomsthallen.
Detta gjorde de varje gång sa de, bara för att kolla läget på polisen i Kina.
Jörg och Klaus hade en enorm ,för backpackers typisk fobi, rädslan att bli blåst, o tänk om någon tjänar pengar på att vi är här. Jörg ville åka lokalbuss till hotellet, men inte Klaus. Skillnaden i pris om vi tre skulle dela på en taxi var 50 öre.
Men Jörg ville absolut inte unna taxichaffisen någon kommission för att köra oss till hotellet. Det blev taxi och Jörg hade rätt, chaffisen fick en tia,men inte förändrade det priset.
Skillnaden var att taxi chauffören fick en tia mer och hotellet en tia mindre.
Synd på lokalbussen dock, inte sant?!
Vi lämnar Klaus och Jörg och övergår till de två taiwanesiska damerna vars namn jag inte kommer ihåg. Den ena reste för att söka inspiration till sitt skrivande. Hon var författare, hon hade varit överallt minsann t o m i Burma på egen hand.
Hon var en dam på ca 50 år.
Kände mig som en rejäl fegis som aldrig själv kommer loss på några äventyr.
Hon skulle i vart fall se Sydostasien och fastlandskina innan allt var förstört.
Tyckte nog att hon hade en poäng, massturismen tar ut sitt pris på sevärdheterna i regionen och inte minst det faktum att kineserna alltid skall piffa upp historiska attraktioner med hotell, karaoke och nöjesparker har ju ihjäl en del av glädjen.
Dam två pluggade och var bara allmänt beläst och trevlig. Med dessa damer var jag på kinesisk grupputflykt och det var något sannerligen unikt. Undrar hur många backpackers som testat det?
Jag var den enda stornäsan på båtturen på Erhai sjön och till de tre pagoderna som möjligen är ett erotiskt monument i Dali. Dali var huvudstad i det gamla Nangpao riket som var ända inne i Burma och härjade och som kuvades först av Tang dynastin på 700-talet. Det kom dock att dröja till Mongolernas härjningar på 1200 talet innan de till sist gav upp. Nangpaos gamla palats i Erhai sjön är idag ett kinesiskt hotell där presidentsviten kostar 8888kronor. Behövs det tilläggas att talet 8 är ett lyckotal och detsamma som lycka och välstånd på kinesiska. Vill man bli rik får man minsann betala för det. Dali är bai folkets hemtrakter, en gång var det kanske också thai folkets d vs innan mongolerna satta fart på dem och drev dem söderöver längs floderna så de vart alldeles gyllene i sin hud.
I Dali måste man handla marmor, enda nackdelen är hur tungt det blir i ryggsäcken.
En blomvas fick räcka.
På gruppresor blir det alltid shoppingstop, fascinerande. Med kinesiska gruppresor så räcker det med jade. Tre gånger på 45 minuter bara jade stopp. Guiden fick en fråga om det var äkta.
Den vackra bai kvinnan svarade
- Real is real, fake is fake! Så då kunde man ju tryggt handla då!
Tom lokalbussen mellan Dali och Lijang stannade vid en jade shop.
Nästa möte var med Kenzo, japanen i Lijang. Han kom just från Tibet där han vistats i tre veckor utan tillstånd. Med lokalbuss hade han tagit sig över gränsen och kinesiska snackade han ju också.
Nu tog han det lugnt på The First Bend guesthouse i Lijang. Foer 50 kronor natten fick man bo i ett gammalt traditionellt Naxi hus. Naxi är det enda matriarkala folket i det annars sa grabbiga Kina.
Tre täckem, ingen el, varmt vatten ,mellan 08.00-10.00 och 16.00 - 22.00,,men än fräckare det med.."sorry no hot milk after six a clock"!!
Jag som var sa jäkla sugen på varm choklad.
I Lijang kan man lyssna pa en Naxi orkester, de blir färre för vart ar. Gubbarna dör, den äldste nu var väl 95 eller sa. De spelade dock klassisk musik varav den äldsta musiken gick tillbaka till Tang dynastin. Särskilt det 13 strängade harpinstrumentet gör ett otroligt intryck, som en sorlande bäck, så förlösande och uppfriskande.
Passade på att ha dålig mage i Lijang och reste ut till doktorn vid det snötäckta berget, han som testat alla örter på sig själv. Han är Taoist doktorn Ho som Bruce Chatwin höjde till skyarna så nu måste alla besöka honom i hans lilla by. Innan man får behandling far man således en genomgång av alla som tidigare varit där och av alla hans diplom. Jag fick se expressengetingar och reklam från Wilma som ger ut Lonely Planet på svenska och lägger till var man kan jogga.
Botade min mage gjorde han dock, nu vill han ha en nyöversättning på svenska över hans meriter. Skulle behöva något ar eller sa för att slutföra det uppdraget!!(Blev aldrig slutfört)
Kinesisk gruppresa igen, Yangtzes första krök och färjeläget där Mao korsade Yangtze under den långa marschen. Nu later det som att jag är stöddig igen. Men här körde jag runt med min dåliga mage runt på en skumpig väg, en halv meter ifrån en berggrund som stupade säkert 60 meter rakt ned i den ogästvänliga långa floden.
Detta ingick inte i turen men mina väluppklädda kinesiska vänner övertygade guiden att eftersom vi hade en ”waigwo poengjio”(vän från utlandet med) sa var vi tvungna att se detta färjeläge där Mao korsade floden. Denna utländska vän var nog minst begeistrad över att behöva åka dit.
Denna väg som vi körde på kallar Lonely Planet för en äventyrlig trekking, och här fanns också försäljare som inriktade sig på vandrande backpackers med LP i handen. Här fanns även gästhus, dessvärre inte sa många toaletter. Men det gick!
Kejsare Ping åkte minibuss på en av Kinas mest äventyrliga trekkingområden, de ni? Detta med risig kagge. Nog om Lijang, detta måste dock vara Kinas finaste stad med kanaler, kullerstensgator, gamla röda tegel och trähus och leende människor.
Ändå här skulle Shangri la ligga
.Njäee mitt Shangri-la ligger inte västerut på gränsen till världens tak. Nej antingen är det ett hotell med utsökt barbeque vid floden eller sa är det tropikerna, här med Xishuanpanna eller Sipsongpanna som thailändarna säger om den sydliga spetsen av Yunnan.
Toby, engelsmannen kom från Indien. Han hade bott i en grotta där i sex månader med en guru.Han hade rökt på mest hela tiden och sedan hoppat av taget vid stationer han inte visste namnet på. Han hade bott hos hos familjer och helt rest utan guide bok. Hade dessutom hunnit med att besöka amerikanska hippie tillhåll där allt var tillåtet.
Toby hade tidigare varit ansvarig för att antikviteter, dyra tavlor och annat som skulle fraktas någonstans. Ansvarsstressen hade fått Toby att överge England. . Tänk om denna stress som fatt Toby att lämna England och sitta i en grotta i Indien också skulle drabba mig en dag. Själv tyckte han att det var det bästa han gjort.
Tror att min nuvarande konsumtionsfeber av mobilnallar, vcd, stereo och business flygningar bevisar motsatsen.
Toby hittade jag som sagt i Jinhong, Xishuanpanna..Gud vilket koolt namn! Thailaendarna säger som sagt Xipsong Panna. De tolv risodlande distrikten.
Ett panna skall innehålla en Viang dvs en stad,, en Chiang dvs en stad med en kung i och flera distrikt. De 12 var en gammal sammanslutning i ett mäktigt thai rike. Här heter minoriteten idag dai och snackar ett thai språk.
I detta subtropiska Kina, blev jag vid den burmesiska gränsen ,Damenglong inbjuden till en dai familj och fick käka bananer, klibbigt ris och folk bara log. Ville inte lämna detta "dai land" där påfåglar prydde teakstylthusens tak och där man kunde kommunicera några ord på thai. En miljon dai folk finns fortfarande här och deras vattenfestival har inte ballat ur som den thailändska. Här klappar man varandra fint på kinden, stänker några droppar. Men hos de Mekong whisky drickande thailändarna kommer nu istället knivarna fram när man på sin motorbike blir nedskjuten av en vattensprutande tankbil. Undrar hur många som dog i ar! Mai Pen Rai,, kul hade vi ju i vart fall.
En kort trekk ut i djungeln till ett vattenfall och den välsmakande maten ,bbqn vid Lancan floden(Mekongs namn på kinesiska) samt otaliga pingismatcher med den trevliga lokalbefolkningen(som utnämnde mig till Waldners ställföreträdare, skulle aldrig sagt att jag var svensk) gjorde Xishuan Panna vid Mekong till den bästa platsen so far in Yunnan.
Sedan var det de fyra dagarna i Sichuan, såg inte skymten av en backpacker eftersom jag var på en fyrstjärnig kryssare på Yangtze. Från bergsstaden Chongqing, där det är förbjudet att tuta, till Wuhan. I Wuhan avrättade de just 160 pers på fotbollsarenan.
Jag slappade på en kryssare i sällskap med sydafrikanska journalister, Nike representanter från England och australiensare från ambassaden i Seoul. Tur att bara var fyra dagar istället för sex dagar. Samtliga världsproblem löstes till visst dryckintag och dessutom fick man ju se de tre ravinerna innan världens största damm dränker dem ar 2009.
Dammen är belägen på 185 meters meter höjd och uppenbarligen sponsrad av China mobile, meternivån är utmärkt längs hela floden och stad efter stad förvandlas till spökstäder. Ar 2003 försvinner de första. Över en miljon personer får flytta på sig och odla apelsiner någon annanstans.
Partiet gör sig da och da tillkänna. Hoppas att jordbävningarna lämnar dammen ifred bara, annars kanske det blir det som markerar övergången från Kommunist dynastin till en ny era precis som naturkatastrofer gjort i Kina i alla århundraden.

8 min på Suvarnabhumi

Jag har nu 8 minuter till på Suvanna phoom..flygisen verkar stilren, modern fast med klassiska inslag av Ramayana och annat på väggarna. Långa korridorer,lite Don Muang känsla är det nog allt också fast den är fem ggr större än Don Muang. (Kanske är det bara en alllmän känsla av att den är byggd i Thailand)
De segelformade byggnaderna är upplysta med ett blått sken o utanför domestic loungen ser jag en enorm taxikö. Här inne bankar de ännu.
Det var bara en person som satt i transferdesken mellan international och inrikes.
Kan inte säga så mycket om det hela ännu. Men tror att det här blir säkert bra omsider. Det gick snabbt att rulla in till gate också.
Det är mycket grått och cement och på vissa ställen ser dock flygplatsen redan gammal och sliten ut. Kanske är jag fel ute, men kan det ha något med korruptionen att göra? Fuskbyggen igen?Ser i vart fall märkligt ut då den är rätt flashig i övrigt.
Loungen i inrikes är ännu ingen direkt höjdare, fint men inget sådär superextra direkt. Tror väl att det är betydligt läckrare i international och avresehallen!?
Återkommer den 18,då flyger jag till Phnom Penh härifrån.
Tydligen skall Don Muang användas för charterflyg och vissa vip flygningar.

Pekingtaxi och maskotar

Börjar bli lite trött på huvudstadens taxikår,i fem år fick jag låtsas kunna noll kinesiska när jag ankom Beijing för att det var för nära att köra till Hua Do hotell. Taxichauffören som visserligen väntat i fyra timmar på en körning blev vansinnig eftersom man skulle åka så kort(15min).Så satte tjatet, suckandet och stönandet igång. Efter en lång flygresa orkar man inte helt med detta. Sen är ju inte heller varken taxichaufförer eller busschaufförer i Kina lysande på att hjälpa till med bagage. Det är liksom inte deras business att lägga in väskan i kofferten. Den förväntas hoppa in av sig själv medan chauffören sitter kvar i framsätet och väntar.

Nu hände det igen, blev först positivt överraskad att chauffören vid Ikea satte på taxameter utan tjafs, men han hade inte fattat vart jag skulle och så suckades det igen. Jag suckade också,och stönade över värmen i den illaluktande bilen. Taxibilarna i Beijing har vita överdrag men är indränkta i rök, och ofta luktar chauffören mums mums(som en kollega till mig en gång beskrev det). Mums mums är gammal intorkad smuts,blandat med rök och söt kollukt.

Vid ankomst till flygplatsen ville han inte ge mig kvitto om jag inte betalade tio yuan till. Well, det fick han inte. Jag satte istället igång en utläggning om hur trevlig taxikåren i Shanghai var och där är det minsann aldrig något tjafs.
Så muttrade han något och öppnade bakluckan, sen kom den sedvanlige stackars brunbrände bonden och slet i bagaget. De ska tjäna några kronor på att bära min väska. Uuusch va trött man blir. Jag ger gärna pengar till många och ofta. Men just det där med ofrivillig service fixar jag inte.
Nu får aldrig taxibilarna köra till terminalingången i Beijing utan de måste stanna på parkeringsplatsen.Där står hela "bondegänget och slåss om att få bära stornäsornas bagage".

Så kommer man in och då är det som vanligt lika tragiskt som i Sverige.
Man måste vänta till två och en halv timma före avgång innan man kan checka in. Tacka vet jag TG i Bangkok. Öppet 24 timmar.
Nu känns det ändå rätt ok, jag har sill,aquavit,kaviar,tunnbröd och en hel uppsjö med choklad med från Ikeas Sweden shop. Deras laxgratäng var dock en besvikelse.
Funkar alla kabelkanaler kanske jag tom kan se Sverige -Spanien på TV.
Sen drabbades jag av shoppingdjävulen, varför vet jag inte. Men jag köpte fem nallebjörnar. Maskotarna för Peking OS 2008 och en jäkla keps.
Men inga kopior, det ska vara dyrt och äkta.

Red Capital-Populär restaurang i Beijing

Nya hippa restauranger i Beijing tillkommer ständigt

The courtyard once belonged to a notorious female spy and Manchurian revivalist who plied her trade using all assets at her disposal. One feels this dimension upon entering the dining room where the centerpiece is a rare imperial dragon robe dating to the Qian Long period (18th Century) which once belonged to a prime minister ranking court official, most likely a brother of the emperor. Other dragon robe embroidery are displayed together with calligraphy for “Red Capital” by Zhou Nan, China’s famous representative to the UN and Xinhua boss in Hong Kong who personally negotiated and supervised the 1997 handover.

Till sist hittade jag till Red Capital(ist)Club. Den har funnits länge nu är en en slags hypad,kitsch över gammal kommunistnostalgia. Den ligger bakom de gråa fasaderna av en av Beijings hutonger och utanför står en gammal ledar bil från Zhongnanhai parkerad. Väl inne i restaurangen finns en pub och ett antal bord inne och ute i den vackra Hutong gården. Överallt finns prylar från de riktiga kommuniståren blandat med diverse andra historiska ting.Red Capitals vinkällare ligger under en lucka som skall föreställa en av nedgångarna till den underjordiska staden. Det var nätverket av tunnlar som Mao byggde då han var rädd för atomkrig med Sovjet.
Några av servitriserna är klädda som rödgardister. Menyn presenterar Zhou Enlais, Maos och Deng Xiaopings favoriträtter och lagas enligt uppgift till av en av kockarna från Zhongnanhai(dvs den nya Förbjudna Staden ,kommunistledarnas högkvarter). Med kinesiska mått mätt är det dyrt. De flesta rätter kostar från 60-100 yuan styck. De presenteras dock väldigt vackert och är enormt välsmakande.
Kinespolaren Owen hade fått boka borde på engelska, han var rädd att vi inte skulle få något bord annars. Nu var det långt ifrån fullt. Jag gillade inramningen och maten men det är något perverst med att leka med idén om kulturrevolutionen och kommunismen på det här sättet.
Utanför Tool Sleng, tortyrfängelset i Phnom Penh försökte några ungdomar öppna något liknande där servitörerna var klädda som Röda Khmerer och maten som serverades var den äckliga svältsoppan med några riskorn i vatten.
Den var tvungen at stänga. Tack och lov.Närheten till fängelset gjorde det för vidrigt.
Frågan är om det här är bättre egentligen?
Det var ju i stort sett samma tidsperiod det handlar om.
I Kina är det faktiskt i tillägg förbjudet att klä ut sig till rödgardist.
Blir inte helt klok på mig själv angående detta. När blir det ok att leka med historien? Öppnar man en Ghengis Khan restaurang så finns ju en historisk distans som gör att vi struntar i 10 000 tals döda. Hitler restauranger är visserligen tillåtna i Indien, men i Europa. Vem skulle gå dit?
Nu är det visserligen så att Mao inte är officiellt förkastad i Kina så det går ju då att hantera hela kommersen med Mao klockor,Maos lilla röda osv med ett leende.
Hur rätt är det dock?

Nästa gång jag kommer till Peking vill jag titta in hos Suzie Wongs eller The Green Tea house.

Patriotisk shopping i socialismens anda

Besöket vid terrakottahären blev knappast så traumatiskt. Det var istället en känsla av lugnet före stormen. På tillbakavägen kunde vi se att trafiken tätnat. Nu var kineserna äntligen lediga och nu började planera för sin resa. På "Östra Storgatan" på kvällen var det ett hav av svarta huvuden, överallt hängde kinesiska flaggor och den taiwanesiska sötsockrade popmusiken ekade ut ur högtalarna. När det är nationell helgdag, då är man patriot och stödjer den socialistiska marknadsekonomin genom att handla och åter handla.

Hur började det en gång? Leijonhufvud och Engqvist har satt upp ett antal punkter som var ledande för Deng Xiaopeng och de andra ledarna vid plenarmötet 1978.

*Större frihet för enskilda hushåll i jordbruket. Folkkommunerna skulle avskaffas.
*Överflödig arbetskraft skulle flyttas till småindustri och små städer.
* Friare pris- och lönesättning. Större inslag av marknadsstyrd ekonomi. Rörligare arbetsmarknad. Anställningstryggheten skulle inte längre gälla hela livet ut.
* Landet skulle ha en ”öppen dörr” för utländsk teknologi och utländskt kapital.
* Satsning på konsumtion och höjd standard.
* Upprättelse åt de intellektuella. Forskare och experter skulle få arbetsro och bättre villkor.
* Målmedveten familjeplanering för att drastiskt minska folkökningen och slå vakt om resurserna. I princip att tillåta bara ett barn per familj.
*Militärens roll skulle tonas ned. De väpnade styrkorna skulle bantas från fyra till tre miljoner man. Det var dags för armén att underordna sig den civila uppbyggnaden.
* Personkult förbjöds och kollektivt ledarskap betonades.
* Kraftig bantning av byråkratin.
*Föryngring både i partileden och i förvaltningen. Pensionering av det gamla gardet av revolutionärer.
*Granskning och eventuell uteslutning av alla kulturrevolutionärer inom partiet.

Mötet avslutades den 22 december 1978, ungefär samtidigt förklarade några amerikanska bolag att de nu hade fått kontrakt med Kina, exempelvis Boeing och Coca Cola.
På juldagen samma år invaderade Vietnam Pol Pots Kambodja och den första januari 1979 öppnade U.S.A. och Kina officiellt sina förbindelser igen och Washington skar av sina officiella kontakter med Taiwan.